Vad handlar Väntan på Godot egentligen om
I väntan på Godot är en pjäs som ändrade teatern för alltid. Samuel Beckett skrev den 1952, och den handlar om två män som sitter och väntar på någon som aldrig kommer. Varför intresserar oss denna nästan sjuttio år gamla pjäs fortfarande? Jo, kanske för att den talar om något väldigt mänskligt väntan, ensamhet och sökandet efter mening i en förvirrande värld (vi känner alla igen oss där).
Två män vid ett träd
Vladimir och Estragon är två vagabonder som väntar på Godot vid en landsväg under ett träd. De talar om sitt liv, sin hunger och sina ben som gör ont. De sjunger lite, slåss lite, överväger att hänga sig. Mycket riktigt händer inte så mycket. Det är poängen. Godot kommer aldrig, men denna frånvaro är själva kärnan i pjäsen. Under tiden passerar Pozzo förbi med sin slav Lucky, båda utsatta och underliga. Vladimir och Estragon fortsätter vänta. Dagen slutar. Nästa dag börjar allt om igen. Och igen. Och igen.
Teatern förändras
Före Beckett följde pjäser en tydlig handling början, mitten, slut. I väntan på Godot kastade bort den mallen helt. Istället får vi väntan, upprepning och filosofi blandat med slapstick-humor. Beckett älskade stumfilm och komiker som Charlie Chaplin. Det syns överallt två män som faller omkull, som försöker ta av sig skor, som säger absurda saker på ett roligt sätt. Men bakom humorn ligger mörka tankar om lidande och meningslöshet (vilket är lite deprimerande, faktiskt). Den kombinationen var helt ny för teatern.
Svensk teater möter Beckett
Pjäsen översattes till svenska redan 1957. Svenska teatrar har framfört den många gånger från små scener till stora stadsteatrar. Varje uppsättning ser olika ut. En regissör kan göra den mer surrealistisk, en annan mer realistisk. Det spelar ingen roll egentligen. Pjäsen passar alla tolkningar eftersom den handlar om något så grundläggande som väntan.
Fortfarande aktuell
Vi lever inte längre i efterkrigstiden när Beckett skrev pjäsen. Ändå känns den närmare än många moderna verk. Kanske för att våra problem inte har förändrats så mycket. Vi väntar fortfarande på jobb, på kärlek, på att livet ska bli bättre. Vi känner oss fortfarande vilsekomna ibland. Vi söker fortfarande mening. Därför kommer I väntan på Godot att spelas så länge det finns teatrar och människor som behöver se sig själva på scenen.
